Nu är jag trött på att vara ensam.. Skönt att Mattias kommer hem inatt någongång :) 

De här dagarna tänkte jag skulle vara lite sköna. Att kunna göra vad jag ville och hinna plugga massor. Istället känns de här dagarna nästan lite bortkastade.. Jag har bara glidit runt utan att nästan existera. Jag måste seriöst tänka för att komma ihåg vad jag gjort för det är så otroligt lite, hur skrattretande är inte det?

Jag har sovit till tolv alla dagar för det har liksom inte funnits något skäl till att jag skulle gå upp. Jag skulle kunna ha dött utan att någon ens visste...

Vad jag menar med detta deppiga sorgliga inlägg är väl att man borde verkligen uppskatta det man har till fullo. Hur mycket jag än hatar att Mattias slänger sina kläder på golvet i hela huset, hatar jag det ännu mer när han inte gör det ;)

Säg något fint till dem du tycker om, bara för att de finns <3