I några dagar har allt känts väldigt trist och grått. Jag brukar vara en ganska glad person som ser ljust på livet, men i några veckor (haha kan inte ens säga när det började) har allt börjat kännas så grått. Det här är något som är lite återkommande för mig, vissa perioder, oftast på hösten, trillar jag in lite i dimma. Det som är svårt för mig är att jag inte vet varför, jag kan känna mig så fruktansvärt ensam och ledsen ända in i själen utan att veta hur jag hamnade där.

 

Idag har jag varit i skolan och umgåts med mina roliga vänner och då släpper det. Det är när jag är ensam som den där meningslösheten smyger sig på och hjärnspökena känns skrämmande verkliga. Det här är en känsla som skrämmer mig just för att jag inte vet hur jag ska tackla skiten. Allt är bra - med min familj, med mina vänner, med Mattias - och ändå känner jag en grå meningslöshet. Stört och störande.

 

Jag vet att det är många i Sverige som lider av höstdepressioner, och jag kan tänka mig att det är något liknande jag känner. Nu är det inhandlat D-vitamin och så får jag väl påminna mig själv om att mitt liv är ju faktiskt inte alls hemskt utan ganska bra till och med ;) Hösten i min kalender är full av roliga saker som jag ska hitta på och snart kommer min favorittid på hela året...julen!