Har ni tänkt på en sak, i dag är det nästan tabu att må bra? Alla "ska vara ärliga" och berätta hur dåligt de mår och överallt kryllar det av sorgliga texter med fina bilder.. Vad är det här? Varför ska man gå runt och må dåligt? Nu menar jag  inte att alla måste gå runt i en lyckobubbla, såklart man får må dåligt - men att gräva ner sig och följa en trend att må dåligt tycker jag är så fel. Och hur har det blivit en trend? Plötsligt är man falsk om man mår bra?

 

Jag tycker det har blivit så felvänt. Jag tror med handen på hjärtat att det inte är bra att gräva ner sig utan att man måste försöka se det som är bra i livet och försöka hitta nya bra saker. En av mina närmsta vänner mår ibland väldigt dåligt, men hon slutar aldrig kämpa för att må bra, vilket jag beundrar henne för. Om jag ville skulle jag lätt kunna gräva ner mig själv med gamla minnen och sånt som känns för jäkligt i ens liv, men jag väljer att se det positiva och vara glad (för det mesta haha). På nyhetsmorgon tog de upp hur man blir mer glad, och en av punkterna var att känslor smittar. Umgås jag med folk som konstant ältar hur dåligt de mår kommer jag själv börja fokusera mer på det och likadant om jag umgås med folk som är glada och tänker positivt så smittar det. Sen kan bland det bästa vara att prata med en vän om något tungt, men inte att dra ner varandra i skiten. Det måste ju vara bättre att hjälpa en vän upp i solen istället för att krypa ner under stenen tillsammans?