I bilen hem från hundkursen satt jag med ett leende på läpparna och tänkte. Jag har haft en skitdag, men träningen gick helt okej, några små missar här och där (mest jag som är slarvig med att läsa skyltar haha) men det handlar mest om känslan. Jag kände mig så himla nöjd. Glad. Den där hunden gör mig lycklig ända in i själen.

 

Hästar har alltid haft den där speciella platsen i mitt hjärta - men det börjar ändras. Just nu känner jag ingen saknad efter hästar. Vissa dagar kan jag känna ett sug i magen, men det händer mer och mer sällan. Det där hålet i hjärtat av att inte ha en häst läker. Jag har jämt haft hästar runt mig och inte kunnat föreställa mig ett liv utan dem. Folk har förknippat mig med hästar så länge jag kan minnas, haha vem är jag ens utan hästar? Men inte längre. Nu skulle jag iochförsig inte kunna ha en häst ens om jag ville, men det är ändå ganska skönt att känna att jag inte vill det då. Det kommer säkert ändra sig hundra gånger om, men just nu känner jag att det lite tillhörde en annan del av mig. En annan Ellida.

 

Jag tycker det är så himla kul att träna och bara vara med Leira och att ha en häst istället lockar mig inte alls för stunden. Att tillbringa hela dagen tillsammans med Leira är en annan grej, och att vi i princip gör allting tillsammans. Från solskenspromenader till morgonpussar och balkonghäng. Leira gör mig glad av att bara finnas och när vi tränar och bygger upp den här förståelsen och kontakten mellan varandra känns det fantastiskt. Jag har helt enkelt gått från en hästmänniska till en hundmänniska.